Jomenvisst, såklart dyker det upp stora och akuta jobbgrejjor nu (som egentligen skulle uppkommit för flera månader sen), i det som officiellt är min sista vecka på jobbet då jag tänkte varva ner… Inte hjälper det att man försökt planera noga att det inte ska bli så då andra människor gör saker alldeles för sent. Grrrr.
Vet inte om det är relaterat till den förhöjda stressnivån, men de senaste dagarna har jag börjat känna av Greggan mer och mer. Han verkar har borrat ner sig ganska långt nedåt nu, rör på sig hela tiden och jag får många sammandragningar där magen blir stenhård. Så nu går jag som en anka :p .
Kvack kvack
Men det är en stabil gångart och fram kommer man, även om det kan ta lite extra tid.
Det är sant, jag är bara ovan att gå långsamt. Kan vara en fördel i att jag inte riskerar springa ner någon på labbet som ibland är nära att hända i mitt vanliga gångtempo :p.