Som vi hade väntat på denna förlossning! När det var en månad kvar till BF (BF var 4 augusti) så kände jag mig inte alls förberedd för vare sig förlossning eller ett barn till, men jag och Jimmy var tack och lov lediga en ganska lång tid innan så man hann komma mer och mer in i tanken och kunde släppa jobb och annat världsligt. Praktiskt att ha en förlossning i slutet av sommarsemestern 🙂 . Överhuvudtaget var det väldigt bra att ha barn i Augusti, så där bävade jag mig verkligen i onödan. Jag tyckte att Augusti kändes som den sämsta månaden och tänkte att jag skulle bli plågad av värmen, förlossningsavdelningarna skulle vara överfulla p.g.a. personalbrist på sommaren och faktumet att många föder på sommaren, etc. Men detta kom på skam och det var hur bra som helst, och som sagt, mycket skönt att vara lediga allihop ett tag innan (och värmen var inga problem tack vare den svenska sommaren 😉 ).
Nåväl, ju mer sommaren gick, desto mer började jag känna mig redo. När det falska alarmet kom i slutet av juli (p.g.a. magsjuka) så ökade beredskapsnivån ytterliggare. Vi lämnade Alfred till Päronen den 1 augusti och tänkte att det nog skulle bli snart. Omföderskor ska ju föda tidigare enligt statistiken (fast jag som jobbar med statistik vet ju att individnivå och gruppnivå är helt skilda saker) och barnmorskan på Mvc var helt säker på att han skulle komma innan BF. Samt att jag känt endel förvärkar, tappen var förkortad och det börjat öppna sig. Men inget hände och tiden gick. Man blev mentalt trött på att vara redo. När det gått en vecka över tiden så orkade jag inte vara redo mer, utan förberedde mig på 18/8, som hade varit datumet för induktion. Fredagen den 12:e var det hinnsvepning nummer 2, men jag kände inget efter den och hade inga stora förhoppningar. Vi nattsuddade med att se damfotboll mot USA och dricka alkoholfritt rose-bubbel.
På lördagsmorgonen den 13 augusti så vaknade jag vid halv 5 tiden. Kände att jag hade lite ont i magen som kom och gick. Även om jag slutat tro på “tecken” nu så blev jag lite för uppspelt för att somna, och tänkte att det var bäst att äta frukost ifall något ändå skulle dra igång. Så jag käkade en rejäl omgång gröt med banan, äpple och dadlar i. Jag hade läst att dadlar främjar oxytocin-produktionen och kan göra förlossningen lättare, så jag hade prägat i mig ett gäng sådana sockerbomber i gröten varje morgon. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte att “det här blir det sista paketet dadlar som jag köper” :p.
Efter att varit uppe ett tag insåg jag att detta nog var starten, latensfasen måste ha börjat. Helt säker kunde jag inte vara – förra förlossningen startade med vattenavgång och kraftiga värkar direkt så den starten var mer tydlig. Sen har jag läst om en del som har den här typen av tidiga värkar i 2-3 dygn… Men vid 6-tiden väckte jag ändå maken och sa att Räkan kanske ändå var lite sugen på att komma ut. Maken blev stressad, gick ner och käkade och gjorde mackor och packade det sista. Vid halv 8 sa jag dock att det nog kommer dröja lite, då värkarna var ganska lätta och oregelbundna, så han kunde vila lite. Så han däckade på soffan och vaknade inte förrän jag knackade på honom på tidig eftermiddag.
Under tiden satt jag på min pilatesboll då värkarna kom (pilatesbollen är mycket bra för värkarbete) eller låg i sängen och lyssnade på avslappningsövningar. Värkarna kändes men gick rätt lätt att härda ut, men jag tog någon Alvedon ändå. Någon gång stannade värkarna upp i 30 min och då blev jag lite stressad. Jag hann få i mig lunch med mycket kolhydrater. Förra förlossningen började vid midnatt och gjorde mycket ont direkt, så då blev det alldeles för lite ätande innan den förlossningen. Så denna gång tankade jag energi och åt en massa och drack mängder med juice. Började se på friidrott vid 2-tiden och ungefär samtidigt så ökar smärtan hos värkarna och jag gjorde mig beredd att ringa. Ville dock gärna se vissa saker på friidrotten först innan jag åkte in :p. Ringde till Lunds KK vid 15-tiden och sa att det började göra rejält ont och jag ville åka in sen då värkarna blivit för olidliga att klara av själv. Barnmorskan sa att jag kunde avvakta 30-60 min och se om jag klarade av det hemma, sen kunde jag ringa igen. Jag var välkommen in när jag behövde 🙂 . Då blev jag jätteglad, hade varit så orolig för att jag inte skulle få komma in i Lund eller att de tyckte att jag skulle vänta mycket längre. Efter att det gått en timme till så började det göra lite väl ont, och jag ville inte åka in då det eskalerat till infernalisk smärta, så då ringde jag KK och sa att vi var redo och åka in, och vi var så välkomna 🙂 . Jag har en hel del kompisar som har sagt att andra barnet gått så snabbt att de knappt hann in, så ville vara lite på den säkra sidan också. Fast det hade jag inte behövt oroa mig för, nu vet jag att jag inte direkt är någon raketföderska :p .
Jag hoppade in i bilen med handduk och spann i högsta hugg, men bilfärden gick bättre än förväntat. Jag mådde inte illa och fick bara två värkar (ovanligt lätta dessutom) på den ca 20 min långa bilturen. Bra det, för jag blev helt tokig av att ha värkar då man var fastspänd och inte kunde röra sig. Jag blev inskriven runt 5-tiden då jag fick ett rum och de satte ctg på magen. Både barnmorskan och undersköterskan var jättegulliga och mycket kompetenta.
Precis som förra gången kom jag dit i perfekt tid, då det inte dröjde så länge förrän värkarna började göra riktigt jäkla ont. Blev frusterad av att ha fast ctg-mojten då värkarna kom, ville verkligen inte ligga ned med begränsad rörelsefrihet då. Efter ett tag tog de bort den och jag kunde röra mig mer fritt. Jag fick en pilatesboll, värmekuddar och mackor. Jag var så nöjd att jag faktiskt kunde äta – förra gången mådde jag för illa för att få i mig något mer än bara en smoothie. Det blev faktiskt en helt kräk-fri förlossning denna gången!
De ringde in narkosläkaren ganska omedelbart då jag kom (det är ju lite väntetid). Jag började med lustgas ganska direkt också, men blev lite besviken då jag mest mådde illa av det (jag hade ju haussat lustgasen kolossalt sedan förra förlossningen). Fick inte riktigt kläm på andningen i början. Runt halv 7-tiden börjar värkarna göra infernaliskt ont och jag skriker som besatt. Känns som ett stålbälte runt höfterna som skruvas åt. Fy fasiken, det gjorde ännu ondare än jag kom ihåg och jag undrar vart epiduralen tagit vägen. Jag blev nog rätt aggresiv över hur ont det gjorde och blev förbannad på de jäkla värkarna och förbannad på mig själv som inte kunde hantera det bättre. Men men, vid 7 kom äntligen narkosläkaren. Jag och den i rummet bredvid behövde epidural samtidigt, så barnmorskan hade singlat slant om vem som skulle börja och det blev jag. Min högsta vinst i spel någonsin ;). Tog lite tid med epiduralen då den kom fel först, men till slut var den på plats i mig, denna fantastiska uppfinning vars uppfinnare borde få nobelpris. Epiduralen tog ännu bättre nu än vad jag kommer ihåg sen förra gången. All smärta försvann och denna gången kände jag nog mer av morfinet också så jag blev härligt chillad. En riktig kontrast mot hur det var innan jag fick den.
Epidural chill gånger två
Tack vare epiduralen fick jag 1,5 timmes välbehövlig vila. De hade laddat med värkstimulerande, men det behövdes då VERKLIGEN inte, för då det väl börjar göra ont igen, så gör det riktigt ont. En annan typ av ont än innan, nu är det av typen tryck nedåt. Jag får panik över hur ont det gör och hur täta värkarna är, hinner knappt vila. Nu har jag dock fått bättre tjing på lustgasen, men jag tar det ändå betydligt lugnare med lustgasen än förra gången, då jag tok-överdoserade. Nu är jag medveten på ett annat sätt, förra gången var hela förlossningen en total dimma och jag kände mig riktigt packad av lustgasen. Men jag höll mig uppe och gick, då det som sagt inte alls kändes bra att ligga ner.
Slutet på förlossningen var nog smärtsammare än förra gången (eller så kom jag helt enkelt inte ihåg hur stark smärtan var förra gången :p), men de smärtintensiva delarna var mycket kortare denna gången, plus att jag var mycket mer utvilad denna gång. Det gör riktigt ont i ca 1.5-2h då öppningsgraden går från 5 till 10 cm (en process som tog 7h förra gången…) och det blir endel avgrundsvrål. Då denna nya smärtfas börjar är det skiftbyte. Även här är det jättebra personal, denna gången är barnmorskan en lite äldre trygg norrländsk kvinna. Blir helt paff då hon efter dessa 2 h säger att det har gått till 10cm och det är dags att pusha ut lillen (vid 10 cm förra förlossningen så hade jag 4 timmar till kvar till den fasen då Alfred inte ville åka ner). Push-fasen kändes klurigare och ondare än förra gången, och tog längre tid (30 min vs 12 min). Kanske inte så konstigt då det var en så stor bebis. Men men, han kom ut tillslut. Upp på magen kom en gallskrikande bebis (så mycket skrek inte Alfred, han var mer betagen). Jag lade honom på bröstet och sa hej och frågade vad han var för filur. Moderkakan kom ut smidigt och smärtfritt. Förra förlossningen gick inte den delen lika bra – då gjorde det skitont då de försökte trycka ut den och jag blödde mycket mer då och sen blev inlagd. Lillen käkade på i timtals, och jag var vid medvetande och mådde helt ok. Kunde käka upp all mat på brickan och drack kopiösa mängder. Jag var så törstig! Förra gången var jag i en dimma och orkade vare sig dricka eller äta. Nu var jag så glad att jag denna gången var vid mycket bättre medvetande, kunde ta in allt, och kunde checka in på familjeBB som man ju kan göra vid en normal förlossning. Men klart att man var trött, klockan tickade på då man skulle ligga för observation och personalen var nog rätt upptagen på annat håll (hörde avgrundsvrål från rummet bredvid och jag tänkte att det var jäkligt skönt att vara förbi den fasen), så vi checkade inte in på familjeBB förrän vid 5-tiden, d.v.s. ett dygn efter jag vaknade. Jimmy körde mig på rullstol i kulverten, även om jag kände att jag egentligen hade kunnat gå :p .
Så sammanfattningsvis så var detta en mycket bättre förlossning än den förra. Jag skulle inte gå så långt i fantastiska ordalag som en del personer beskriver förlossningar, då det ju faktiskt gör jäkligt ont. Men det var så skönt att denna gången vara medveten på ett helt annat sätt och att det gick så mycket smidigare nu. Mycket bättre kontroll över det hela. Förra gången gjordes en hel del fel tyvärr, men denna gången kändes det som allt sköttes prickfritt. Tiden med riktig smärta var också mycket kortare. Jag blev nog inskriven vid samma smärtgrad som förra gången, men nu var jag inne på förlossningen 6 timmar innan han kom ut, och förra gången var det 18 timmar (plus då en hel del eftervård den gången med blodförlust etc). Förra gången blev jag lättad då det var klart för att jag faktiskt överlevde :p , nu hade jag inga sådana tankar. Vi kunde ta tillvara på den första stunden och de första dagarna på ett annat sätt. Jag har också mått bra efteråt, det har inte varit mycket smärta, förutom att eftervärkarna var betydligt mer uttalade nu. Och man känner att man har mer koll på läget – det blir ju inte så livsomvälvande att få andra som det var att få den första, nu är det mest bara en kul bonus till familjen.