Nu har min fina far slutligen lämnat jordelivet. Du fattas oss fina Moffa. Men nu får du vila från din plågsamma neurologiska sjukdom. Jag är glad att ha haft dig som min pappa. Som du har ställt upp för mig och familjen! Aldrig så har jag hört dig säga “jag har inte tid”. Du hjälpte alltid till och var så engagerad i vårt liv och hur gossarna hade. Du frågade alltid “Hur går det med forskningen” eller “hur mår gossarna”? Just “hur mår gossarna” blev dina sista ord till mig, innan du gick in i den eviga sömnen. Så karaktäristiskt för dig, att tänka på andra fram till din sista stund.
Kram på dig och vila i frid
Jag hittade den här selfien på min fars mobil. Den har några år på nacken men den gör mig glad 🙂 .
Vila i frid Peter 🌹