Under påskhelgen hände det: Efter att sett många falska alarm på mullvadsfällor som gått igen, så drog jag lite blasé upp en fälla. Men denna gång kändes det annorlunda och det var mycket mer motstånd. Slutligen så hade jag fått Mulle! Jag blev så glad och tjoade rejält. Glädjen är kanske svår att förstå om man inte har krattat igen ca 300 hål i gräsmattan, vilket resulterat i en ful och gropig gräsmatta, och jagat den gäckande mullvaden i månader. Det kändes så skönt att faktiskt ha lyckats.
Jag kommer så väl ihåg en dag för kanske 15 år sen, då Jimmy och jag satt i TVsoffan i Slättaröd. Det knackade på fönstret. Det var min far. Han såg överlycklig ut och höll glatt upp en mullvad i handen. Just då tänkte vi mest “Oj, vad glad han var då”, men nu i efterhand så förstår jag hans glädje till fullo. Denna mentala snapshot på min far och mullvaden är en bild som ofta har återkommit till mig sen han gick bort, eftersom han var så glad och nöjd och fullständigt i nuet i detta ögonblick. Så som jag själv kände mig då jag högt tjoade av glädje över nejderna över min fångst 🙂 . Om det finns ett Afterlife så tror jag att Moffa tjoade däruppe i himmeln åt min fångst han med 😉 .
En stor Mulle var det som vi lyckades fånga. Sen så hade vi inga illusioner på att detta var den enda Mullen, vilket vi snart fick bevis på stämde… Men vi jobbar på mot nya fångster!