1 år sedan

Idag var det ett år sedan jag satt hos fina Moffa då han tog sitt livs sista andetag. En lätt suck, och så var 82 års liv till ända. Sorgen har ändrat skepnad under året, men den finns alltid där.

Idag ska jag lägga blommor på hans grav och minnas. Minnas min fina pappa och den engagerade och lyckliga morfadern. Pappan som var så engagerad i sin dotters idrott, skolgång, jobb och liv, och som var stolt som en tupp då jag promoverades och när jag blev docent. Alla gånger som han förhört mig på läxor i samhällsvetenskapliga ämnen och diskussionerna blev långa och lärandet långt mycket mer än vad som stod i boken. Morfadern som blev helt tagen då han fick veta att han skulle bli morfar för första gången, och som sen ofta åkte till Malmö för att hjälpa oss med barnpassning (ibland hittade vi de två sovande ihop i fåtöljen). Morfadern som såg till att Alfred fick prova att “köra” buss och bil i tidig ålder. Mannen som blev lika nöjd som sin dotter senare blev av att fånga en mullvad. Mannen som hade en stor samling anekdoter på lager att dra, och som ofta pratade politik, där både räknenissar och pisshumanister fick sig rejäla kängor. Mannen som gillade att laga mat med ett glas vin i handen, samtidigt som vi övriga visste att maten alltid blev klar minst en timme senare än planerat. Mannen som klarade av att göra det mesta själv – laga bilen, stoppa korv, snickra skrivbord och databord och röja i backen så man kunde gå där. Mannen som spontant pratade med okända människor vart han än var. Mannen som hela sitt liv var mycket intresserad av andra världskriget och kunde ALLT om det, kändes det som. En person som hade sin egen stil och gick sin egen väg, och som var en mycket omtyckt lärare.

Inte bara minnas den sista sjuka och plågade tiden. Moffa fick sin diagnos, MSA-P, väldigt sent, med två månader kvar att leva. Ingen vet när sjukdomen egentligen började, men det var minst 7 år innan han gick bort, antagligen mer. I efterhand så tror jag vi började se de tidigaste symptomen redan 2015. Men han kämpade på. Han vann ju sitt livs sista Bezzerwizzer-omgång! Och jag tror att han kom till frid i slutet ändå.