Alfred älskar att glo på TV. Det var inte riktigt min ambition att han skulle bli en TV-junkie, men men…
När han är på surt humör för han inte vill sova fastän han är trött så sätter vi honom vid TVn/ligger på sängen med plattan (100 minuspoäng i föräldraskap, men ändamålet helgar medlen…) och ser på Bamse. Då blir han fokuserad och lugn (även om han ibland blir upprörd över vissa sekvenser, gud vet varför). Jag själv kommer ihåg vad som kommer att hända i vissa delar av programmet, trots att det var mååånga år sedan jag såg Bamse – snacka om meningsfulla saker att lägga i minnesbanken :p . Jag börjar kunna Bamsevisan nu, men jag förknippar den inte främst med Bamse, utan med min studenttid. Detta p.g.a. snapsvisan “Jag ska festa”, så här går jag omkring och nynnar på snapsvisor under min mammaledighet (samma sak hände då jag spelade “Käre lille snickerbo” för Alfred).
Hmm barn och TV:ns påverkansmöjligheter, mammors associationer och snapsvisor, många skeenden att analyser utifrån en vanlig mammaledig vardag. Och så säger folk att vardagar är tråkiga. Hmm, då tänker man nog utifrån de kroppshalvor man sitter på. Och vi får ny kunskap genom att nya melodier och titlar på snapsvisor redovisas för oss som bara kommer ihåg “Imbelupet glasetstår på bräcklig fot,,,,,Haaa,haa . Nåja det lär dröja innan Alfred stämmer upp dessa visor då sannolikt inte inlärda från TV:n
Absolut, det händer mycket mer på en mammaledig vardag än man kan tro, trots att jag inte går på babysim och andra aktiviteter. Fullt upp ändå! Snapsvisan som “Kära lille snickerbo” gett uphov till hette förresten Till Spritbolaget, så lär du dig en titel till 😉
Se där. Tidig morgon och detta till trots får vi ny kunskap och inblick i vår sång och viskultur.