För ett tag sen blev jag lite tosig över att Alfred skulle snutta stup i kvarten på natten. Så då bestämde jag mig att det fick vara dags att avsluta amningen (ammar nästan bara på natten, på dagen är Alfred inte så intresserad men på natten blir han helt amningstokig). Har velat fram och tillbaks ett tag nu om jag ska sluta eller inte – kändes mest som att det var av egoistiska anledningar som jag ville sluta och det tycker jag inte räcker som motiv. Men, i slutändan så insåg jag att det även är för Alfreds skull då han får inte den mest pigga och engagerade morsan om hon väcks stup i kvarten på natten. Och att han kanske nannar bättre själv också.
Det var dock lite taskig timing att påbörja avslutandet då Jimmy var bortrest, men men. Testade några nätter själv med att försöka att inte amma, men det var omöjligt att få tyst på Alfred om han inte fick välling. Då är ju hela poängen försvunnen – det är ju ännu meckigare att hålla på med välling. Sen så lade jag mig på soffan och min fader fick sova med Alfred istället. Under dessa två nätter märktes en klar förbättring – han kunde somna om utan att få välling. Sen kom Jimmy hem och fick ta över, och nu sover han hela nätter från 8 till 8 😀 (möjligtvis med något enstaka grymtande som man lätt får tyst på med en kram). Hoppas det fortsätter, så himla skönt att sova bättre! Det var knappt en månad sen som han fick regelbundna insomningsvanor, och om han nu kan få regelbundna sömnvanor också är det ju gött.
Det känns ok att sluta amma. Det är en frihet att inte amma, men samtidigt så har amningen funkat jättebra (och det är ju så praktiskt ibland, och nyttigt), så till en del känns det synd att sluta. Men men, allt har sin tid.
Det är ett omstritt ämne det här med amning. Jag bryr mig inte ett dugg om folks åsikter här, men lite skumt är det att många det senaste halvåret (efter då Alfred passerade 6 månader, tiden som det rekommenderas att man ska heltidsamma till) har sagt “oj, ammar du fortfarande???” med ungefär samma tonläge och förvåning som om man ammat en 7-åring :p. Jag tycker inte att 1 år är vidare länge, det känns som ganska standard.
Bye bye snuttning (Alfred 1 vecka på detta foto)
Ja det är rätt att du ger fan i vilka trender folk följer vad gäller amning. Här har nog barnmatsindustrin haft ett finger med i spelet och vad den trumpetar för det vet vi. När du växte upp gällde helt annan tidsuppfattning. Du märker bäst själv vad som är bra för Alfred och för hans förälder. Sen får man ju se (höra)Alfreds knorrande som en ”närvaro eller uppmärksamhetssignal, kanske för en arm har domnat, kallt om rumpan eller behov av att känna närhet. Vad gäller närhet så är ensamliggandet ett resultat av den liberala borgerligheten ideologi som på 1700-talet innebar en privatiseringssfär för individen bl.a ett skiljande från andra genom egen sängbörjade att sova i. Dessförinnan sov alla i familjen mer eller mindre tillsammans på gott och ont.
Ja, man får köra sitt eget race! Har för mig att WHO t.ex. rekommenderar 2 års amning. Hade inte nattsömnen blivit så påverkad hade jag kanske kört på till han blev 1.5 år eller så.
Ja sen får vi se hur det går med flytt till egen säng, men det får nog dröja ett tag.