För ett år sen…

…var det ajajaj

Lustgas – jag blir helt varm i hjärtat (och huvudet) då jag tänker på det. Hela den 22:e oktober förra året spenderades med värkar. Trodde verkligen att “Greggan” skulle poppa ut den dagen men det blev inte förrän 20 minuter inpå den 23:e som han kom ut. Jefla tur jag inte visste det innan då jag checkade in på KK på morgonen efter en natt fylld med värkar, då hade jag nog checkat ut helt mentalt, haha. Lustigt det där med minnet av förlossningen, jag kommer ihåg den, men det känns mer som ett “minne av ett minne” (ungefär som ens allra första minnen från 3-årsåldern som man undrar om man verkligen kommer ihåg själv eller om man kommer ihåg det för att nån har berättat för en om det). Jag kommer ihåg att det gjorde ont, men själva minnet av smärtan ligger på ett halvt omedvetet plan långt inne i hjärnkontoret (då man har rejält magont så kommer dock minnet lite till liv igen :p). Så även om det var en ganska svår förlossning (barnmorskorna på KK och Mvc definierade iaf den som sådan, och jag med…) så har jag inte alls blivit traumatiserad av den. Lite förvånande faktiskt. Så att uthärda en förlossning till skulle absolut inte vara ett hinder från att få en unge till (men håhå vad en unge till känns inte-alls-aktuellt just nu…), tvärtom så hade det varit intressant. Förlossningar är ju ingen prestation man ska jämföra, men med lite empirisk kunskap så vet man ju lite mer och hade kunnat göra det till en lite angenämare upplevelse. Jag läste på en jäkla massa om förlossningar innan men inte hjälpte det mig ett smäck – vissa saker går inte att teoretisera.

Resultatet av det smärtfyllda (mer-än)dygnet gjorde det ju helt klart värt all möda: