Lite dödsångest

Lyckligtvis fick min kollega tillbaks väskan. Skönt att det finns ärliga personer 🙂

Minibussen som skulle komma ca 14:30, han kom 19:30… lite synd då vi missade den vackra utsikten på vägen upp tyckte jag först. Sedan var jag glad jag slapp se hur brant det stupade ner. Minibussen hade plats för 4 personer exklusive föraren. Vi var 5 plus 9 stora väskor och flera små, så det blev ganska trångt och det var bara att hoppas han inte skulle bromsa hårt så att vi fick väskorna i huvudet. Det fanns inga bälten heller. Efter ett tag kom vi till serpentinvägarna. Jag har sedan gammalt serpentinvägsfobi. Det var grusväg med en massa hål, många tvära kurvor utan någon sikt (var en del fler bilar som körde här), oftast inga skydd ner mot branten (jag satt längst ut på sidan som oftast var mot branten)… och dessa vägar åkte vi på under 1 timme. Sedan blev det asfaltsväg och då kändes det lite lugnare. Tills dess att chaffören  blev trött och började köra ut på vägrenen och på fel sida vägen allt oftare… Men till slut kom vi till en rastplats där han kunde få mat och kaffe och piggna till. Sen gick sista biten ok.

Var framme vid midnatt. Nu har jag gått en morgonpromenad. Känner mig inte alls påverkad av höjden. Skönt! Det är ganska kyligt här, men sol.