Jag lever med Murphys lag som motto (d.v.s. allt som kan gå fel, kommer också att göra det) – så positivt lagd är jag…
För ett tag sen fick jag veta att värdena på standardkurvan för ett av mina projekt var felaktiga, så jag fick räkna om alla mätvärden, plus all statistik, till en artikel som jag precis var på väg att skicka in till en tidskrift. Mindre kul. Och som en sann Murphys-lag-människa tänkte jag buttert att de sambanden vi fann i projektet nog skulle försvinna. Sambanden var inte gigantiskt starka, men det fanns i alla fall samband. Så efter många dagars enformigt jobb och lite mer labbande så har jag nu nya data.
Och till min förvåning blev de bättre!!!
Så efter att hämtat mig från denna otippade händelse så börjar jag nu fundera på vad som sen kan gå fel för att balansera att detta ändå gått helt OK?
Jo, jag är knäpp och inbillar mig att livet alltid strävar mot ett jämviktsläge mellan bra och dåliga saker….
Fast å andra sidan har det redan hänt några dåliga saker, som att det ju tagit en massa tid att räkna om detta, och att jag skadat mitt knä, så kanske jag helt enkelt bara ska slappna av lite och vara glad över detta som gick bra (iallafall tills min handledare kollat igenom resultaten, så jag fått bekräftat att hon också tyckte de var bättre…). Eller ska jag kanske kolla lite extra noggrant åt sidan efter bilar då jag går över vägen imorgon, om jag nu skulle ha för stor turkvot?
Fast resonemanget att det ska hända lika mycket dåliga saker som bra bygger ju på att det är samma sannolikhet för dåliga saker som för bra. Och det skulle i förlängningen betyda att hur du själv agerar inte spelar någon roll. Vilken antingen kan vara en avslappnande tanke (du kan göra vad du vill utan att det spelar någon roll) eller en deprimerande tanke (du kan inte påverka något). 🙂